Två av Sveriges högsta säkerhetsrådgivare har lämnat sina poster inom loppet av några veckor. Inga officiella förklaringar har getts – bara en växande tystnad från regeringshåll. Är det ett tecken på interna maktkamper, ideologisk oenighet eller något ännu allvarligare? Och vem bär egentligen ansvaret för landets säkerhetspolitiska linje?
Två avgångar på kort tid – en djupare kris?
Historik: En ny funktion med skakig start
Tjänsten som nationell säkerhetsrådgivare inrättades 2022 av statsminister Ulf Kristersson, med Henrik Landerholm som första innehavare. Syftet var att stärka den strategiska samordningen av Sveriges säkerhetspolitik. Men redan från början kantades rollen av problem.Altinget+6Aftonbladet+6Wikipedia+6
I december 2024 avslöjades att Landerholm glömt fyra hemligstämplade dokument på en kursgård. Efter stark kritik och en pågående Säpo-utredning avgick han i januari 2025. Han står nu åtalad för vårdslöshet med hemlig uppgift. Sveriges Radio+15SvD.se+15Sveriges Radio+15Sveriges Radio+4Altinget+4SVT Nyheter+4
Tobias Thyberg: En diplomatisk tungviktare – men ack så kortvarig
Den 8 maj 2025 utsågs Tobias Thyberg, tidigare ambassadör i Ukraina, till ny nationell säkerhetsrådgivare. Men mindre än ett dygn senare avgick han. Anledningen var att anonyma mejl med intima bilder från en dejtingsajt skickats till Regeringskansliet kort efter utnämningen. Thyberg erkände att han borde ha informerat om bilderna och valde att inte tillträda tjänsten. Aftonbladet+11Altinget+11Altinget+11Altinget+2SVT Nyheter+2Altinget+2Aftonbladet+2Omni+2SVT Nyheter+2Sveriges Radio+3Aftonbladet+3SVT Nyheter+3
Intern kritik och ansvarsfördelning
Statsminister Kristersson beskrev situationen som allvarlig och betonade vikten av att inte undanhålla information vid säkerhetsprövningar. Säkerhetspolisen påpekade att det är arbetsgivarens ansvar att genomföra säkerhetsprövningar. Altinget+2SVT Nyheter+2Omni+2Aftonbladet
Inom Moderaterna har det uttryckts frustration över hanteringen av rekryteringen. Enligt uppgifter till Svenska Dagbladet har det riktats intern kritik mot statsministerns närmaste krets för bristande omdöme. SvD.se
Regeringens försvar: Snabb krishantering och tydliga signaler
En avgång på timmar: Krishantering i realtid
Regeringen agerade omedelbart när känsliga bilder på Tobias Thyberg kom till deras kännedom. Thyberg avgick inom 12 timmar efter utnämningen, vilket visar på regeringens beslutsamhet att hantera potentiella säkerhetsrisker snabbt .Aftonbladet
Löften om bättring efter haveriet
Statsminister Ulf Kristersson har erkänt att det är allvarligt att information undanhållits vid säkerhetsprövningen och har uttryckt att “det här får inte hända” . Detta indikerar en vilja att förbättra processerna framöver.Altinget+1Altinget+1
Principfasthet i skuggan av kris
Genom att inte tillåta Thyberg att tillträda tjänsten efter avslöjandena, visar regeringen att den prioriterar säkerhetsstandarder och integritet i sina utnämningar.
Kritiken växer: Bristande kontroll och återkommande misstag
Säkerhetsprövning som havererade – två gånger om
Att känsliga bilder på Thyberg kunde komma som en överraskning för Regeringskansliet indikerar brister i säkerhetsprövningen. Säkerhetspolisen har påpekat att det är arbetsgivarens ansvar att genomföra säkerhetsprövningar .Omni+2Hufvudstadsbladet+2Hufvudstadsbladet+2Aftonbladet
Systemfel snarare än otur
Efter att Henrik Landerholm avgick på grund av att ha glömt hemliga dokument på en kursgård , följdes detta av Thybergs snabba avgång. Detta mönster tyder på systematiska problem i rekryteringsprocessen.SvD.se
Vem tog beslutet – och varför så oklart?
Det har förekommit motstridiga uppgifter om vem som fattade beslutet om Thybergs avgång. En källa uppger att statsminister Kristersson fattade beslutet, medan statsministerns pressekreterare menar att det var Thybergs eget beslut . Denna oklarhet skapar tvivel om transparensen i beslutsprocessen.Omni
Bakom kulisserna: Vad krisen säger om makt, ansvar och systemfel
Regeringens snabba agerande vid båda avgångarna visar på en vilja att hantera kriser effektivt. Dock indikerar de upprepade misstagen i utnämningarna av nationella säkerhetsrådgivare på djupare problem i rekryterings- och säkerhetsprövningsprocesserna.
Det är avgörande att regeringen inte bara reagerar på kriser utan också proaktivt förbättrar sina processer för att förhindra framtida misstag. Transparens och tydligt ansvarstagande är centrala för att återuppbygga förtroendet för regeringens hantering av säkerhetsfrågor.
Kompetens utan kapacitet – eller kapacitet utan vilja?
Bakom regeringens dubbla misslyckanden med att utse en fungerande säkerhetsrådgivare döljer sig en allvarlig fråga: har Regeringskansliet ens förmågan att genomföra säkerhetsprövningar?
På pappret har myndigheter som hanterar säkerhetsklassade uppgifter skyldighet att ha kompetens för detta. Men i praktiken saknas tydliga tecken på att Regeringskansliet har en särskild enhet, utbildad personal eller systematiska rutiner för detta arbete. Istället verkar säkerhetsprövningar utföras informellt – av politiska tjänstemän eller chefer utan tydlig säkerhetsexpertis.
Detta blottlägger ett grundproblem: att vara juridiskt ansvarig är inte samma sak som att ha faktisk kapacitet. Och att ta ansvar för något man inte behärskar är i sig en form av inkompetens – inte som skällsord, utan som saklig beskrivning.
Om det finns politisk ovilja att släppa in oberoende säkerhetsexpertis, blir bristen på kapacitet ett medvetet val. I så fall är problemet inte okunskap, utan ett systemfel byggt på kontrollbehov.
När säkerhetsbedömningar formas av lojalitet snarare än professionalism, förlorar staten sitt självförsvar inifrån.
Varningsklockor och vägar framåt: Vad Sverige behöver nu
Två säkerhetsrådgivare på kort tid – båda faller på grund av bristande omdöme, slarv eller bristfällig kontroll. Det är inte längre enstaka incidenter, utan ett mönster som pekar på djupare strukturella problem inom regeringens rekryteringsprocesser och säkerhetsrutiner.
När frågor om rikets säkerhet står på spel räcker det inte med snabb krishantering. Det krävs proaktivt arbete, tydlig ansvarsfördelning och oberoende granskning. Regeringens ovilja att fullt ut redogöra för beslutsvägarna i Thyberg-fallet underminerar trovärdigheten. Det skapar ett tomrum där spekulationer växer – och med dem risken för misstro.
Men det finns vägar framåt.
Vem ansvarar egentligen för säkerhetsprövningar?
Enligt svensk lag är det arbetsgivaren – i detta fall Regeringskansliet – som har det formella ansvaret för att säkerhetspröva personer som utses till känsliga positioner, inklusive statsråd och säkerhetsrådgivare.
Säkerhetspolisen eller Försvarsmakten kan bistå med registerkontroller och rådgivning, men de får inte själva initiera eller fatta beslut. Det är upp till arbetsgivaren att begära hjälp – annars händer ingenting.
Resultatet? Ett system där högsta säkerhetsansvaret i praktiken hanteras av dem som också har mest politiskt att förlora.
Obligatorisk Säpo-kontroll vid höga utnämningar?
För att täppa till luckorna bör Sverige införa ett krav att:
Regeringskansliet alltid begär en fullständig säkerhetsrapport från Säkerhetspolisen för alla utnämningar av ministrar, statssekreterare, ambassadörer och andra höga tjänstemän.
Detta skulle:
- Skapa tydligt ansvar och oberoende granskning
- Minska risken för att känslig information förbises eller undanhålls
- Återupprätta allmänhetens förtroende för statens säkerhetsapparat
Rekommendationer:
- Oberoende granskning av säkerhetsprövningsrutiner
En parlamentarisk kommission bör tillsättas för att analysera nuvarande rutiner och identifiera strukturella brister. - Inför säkerhetspolitisk transparensreform
Inför krav på skriftlig redovisning vid höga utnämningar inom säkerhetsområdet – inklusive ansvarsfördelning och prövningsmetod. - Stärk integriteten i utnämningsmakten
Säkerställ att rekryteringar av nationella säkerhetsrådgivare sker utanför partipolitiska nätverk, med professionella urvalskommittéer. - Överväg att lägga säkerhetsprövning under en extern myndighet
Låt MSB eller en ny enhet inom Säpo ta det operativa ansvaret, för att minska risken för politisk påverkan.
Artikeln är tänkt att skapa reflektion – eller rentav provocera – utan att ta ställning. För ytterst är frågan denna: Om de som ska skydda nationens säkerhet själva utgör dess sårbarhet – vem skyddar då oss från dem?
